... Operationen igen, och nervositeten börjar smyga sig på. Fast det känns ändå lite bättre den här gången, när jag vet vilken kirurg som ska göra operationen och känner mig trygg med honom och hans kompetens. Den första ögonkirurgen var riktigt otrevlig, vi klaffade inte alls. Jag ber inte att de ska förstå hur det är att se så dåligt som jag gör, för det kan man inte om man inte har dålig syn själv. Men att de öppet ska uttrycka sina åsikter (om mig som person, inte kliniskt) att jag vill sövas och göra op överhuvudtaget. Att det väl inte är så farligt, eller så bråttom. Att de tvivlar på att jag tycker det är jobbigt, eller att "jag har besvär". Jo, jag har besvär. Jag har svårt att känna igen någon på avstånd, inte så långt avstånd heller, vilket har varit riktigt genant både en och två gånger. Folk som undrar varför jag inte hälsar tillbaka (och ibland varför jag hälsade då det visat sig att personen vinkat åt någon bakom mig, och jag, för att inte missa någon jag känner, vinkat på chans). Att köra bil ska vi inte tala om. Att läsa på datorn, att se detaljer skarpt (viktigt i mitt yrke). Listan kan göras lång.
Men men, nu är dagen äntligen snart här. Håll tummarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar