Det är inte värt risken

Jag har två barn som jag älskar mer än något annat här i livet. Jag har ett barn i magen som jag älskar, men inte på samma sätt. Inte lika mycket, inte än. Hur mycket det än smärtar mig, så har jag och min make bestämt oss för att lyssna på läkarnas råd och avbryta graviditeten.

Men man kan inte förvänta sig någon hjälp i detta beslut, utan allt måste man rodda runt själv. Vilket är väldigt jobbigt och tufft, jag hade förväntat mig mer av sjukvården.

Väntar nu på ett samtal från specialistmödravården där jag förhoppningsvis kan få hjälp att planera hur det ska gå till, så fort som möjligt eftersom jag redan är så långt gången.

Jag kan inte sova om nätterna och jag gör inte mycket annat än gråter just nu. Mitt älskade barn. Förlåt mig att jag måste döda dig för att kunna överleva själv. Jag älskar dig.

Tystnad allt för länge nu

Hej på er vänner därute.
Den här bloggen har varit tyst allt för länge men nu känner jag mer än någonsin att det är dags att ta upp skrivandet igen.

Det är nämligen så att jag väntar mitt tredje barn. Någonting som enbart borde skapa lycka och förväntan. Men efter dagens besök på GUCH-mottagningen i Göteborg där jag gjorde EKG och UCG (ultraljud) på hjärtat, är det inte riktigt så längre.

Min aorta är måttligt vidgad och har varit så länge. 2010 var den mellan 38-40 mm. Det är den fortfarande idag 2014. Vad jag inte informerades om 2010, och har missat själv dessvärre är att 40 mm är gränsen för när man rekommenderar en kvinna med Marfan att INTE bli gravid. Risken för aortadissektion är from 40mm ökad, framför allt i sista delen av graviditeten när hjärtat är som allra mest ansträngt. Men det visste inte jag, tyvärr. Eller så har jag förträngt den informationen.

Hur som helst så står jag här nu, en bit in i graviditeten. v. 16 ungefär. Jag är livrädd för att dö ifrån mina nuvarande barn, mina två grabbar och ögonstenar, och samtidigt skriker hjärtat nej till en abort. Särskilt såhär sent gånget. Jag har redan sett underverket 2 gånger på ultraljud, sett att det ser ut som en liten minibebis där inne.

Det är inte för sent för att göra en abort, men för mig är det otänkbart så länge rutinultraljudet den 21 juli inte visar att barnet är sjukt på något sätt som gör att det inte kommer att överleva i eller utanför magen.
Så, här står jag alltså nu. Föregående graviditeters lyckade resultat är ingen garanti för att det går vägen även denna gången.

Just nu är jag så ledsen, så kluven, så förtvivlad. Jag borde ha vetat det här, det är tredje barnet. Jag borde ha varit mer påläst. Men det var jag inte.

Jag som är så barnkär. Jag borde vara nöjd som redan har två barn. Det här tredje var inte planerat, men nu finns det i min mage och växer varje dag.

Vad ska man göra? Göra en abort och gå under av sorg och skuldkänslor, eller riskera att någonting händer mig och barnen växer upp utan sin mor? Till det senare alternativets fördel kan jag säga att risker finns omkring oss varje dag. Varje gång jag kör bil, går på gatan, simmar i vattnet.. kan någonting hända. Jag kan bli påkörd, jag kan få kramp och drunkna. Överallt finns det risker.

Risken för aortadissektion finns ju oavsett om jag är gravid eller inte, men den blir STÖRRE nu när jag är gravid.

Jag kommer att behålla det här barnet, det har jag redan bestämt mig för. Min psykiska hälsa klarar inte en abort. Skulle allt gå väl, så är det här naturligtvis min sista graviditet, jag kommer INTE att göra mig gravid fler gånger.

Ja, så är det hos mig just nu alltså... upp och ner i en berg och dalbana.