Hej på er!
Hoppas ni har det bra därute bland all härlig snö och kyla. Själv njuter jag för fulla muggar av att vi äntligen har lite vinter. Lyckligtvis har jag *ta i trä* inga problem med mina leder, men jag tänker på er som har det. Då är kylan förmodligen inte alls särskilt välkommen utan snarare orsakar den er mer smärta. Ibland får man komma ihåg att vara tacksam även för de små sakerna, och just nu är jag tacksam att kunna njuta av kylan utan att den orsakar mig smärta.
Jag har de senaste dagarna tänkt en del på Marfans, lite mer än vanligt, eftersom jag just nu går och funderar på om och vad jag ska vidareutbilda mig till. Jag arbetar idag som sjuksköterska på en kirurgisk avdelning, men jag skulle gärna vilja läsa vidare. Kanske till narkossköterska (arbetar på operation med att söva, på uppvaket, IVA och även ambulansen). Detta just för att det är så brett. En dröm jag har är också att arbeta på ambulansen, men frågan är om jag orkar det? Framför allt, om min kropp fixar det? Jag har som det är idag inte särskilt ont av mitt "tunga" arbete framför allt därför att vi sällan har de riktigt 'tunga' patienterna. Alltså de som kräver mycket hjälp, mycket lyft och förflyttningar. Ibland dyker de ju dock upp och då vet jag hur trött i ryggen jag är och att det kan ta nästan en vecka innan jag känner mig återställd. Viss värk i ryggen går jag med mer eller mindre hela tiden, men den har jag lärt mig att koppla bort vid det här laget. Den stör mig sällan, framför allt om jag kommer ihåg att räta på ryggen. Men när man arbetar på ambulansen är det tungt mer eller mindre hela tiden, det kräver en god fysik (som visserligen går att träna upp), men jag funderar ändå på om det är ett så klokt val.
Just sådana här begränsningar är en av de få saker som gör mig riktigt less på att ha Marfans Syndrom - begräsningarna. Jag får ju inte, som jag tidigare nämnt, ge blod. Det om något är väldigt frustrerande, samtidigt som jag ju får acceptera att sådana beslut som fattas är för min skull.
En gång i tiden drömde jag också om att bli polis, den drömmen har aldrig försvunnit, men jag vet att den drömmen heller aldrig kommer att bli sann, på grund av Marfans Syndrom.
Bland polisens krav för att komma in krävs bland annat
- Normal fysisk förmåga
"Om du har en sjukdom eller skada som kan utsätta dig själv, din kollega
eller andra för fara eller förvärrande av situationen är det inte ett
lämpligt yrkesval." (källa)
- Fullgod synskärpa
Läs mer på: http://www.polisen.se/Bli-polis/Om-ansokan/Formella-krav/
Jag tycker naturligtvis att det är bra att polisen har så skärpta krav på sina aspiranter, man måste tåla tuffa tag, annars är det inte rätt yrke. Så jag har för länge sedan accepterat tanken att polis blir jag aldrig. Egentligen har jag kanske innerst inne inte rätt psyke för det heller, jag är inte så särskilt tuff av mig, men en dröm är ju ändå alltid en dröm.
Jag tänker här också att ambulanspersonalen också säkerligen får utstå en hel del, jag vet att jag inte har problem att se blod och att jag kan koppla bort det. Men jag har kanske helt enkelt inte rätt kropp för att orka bära tungt upp och nerför trappor, i och ur ambulanser medmera.
Det är synd att det ska behöva vara så, att ens drömmar begränsas av något man inte kan göra något åt. Jag kan stärka min kropp, jag kan träna, jag skulle säkerligen kunna klara de fysiska tester som t.ex polisen har, om jag bara la manken till. Om jag visste att jag hade en chans. Men det har jag ju inte nu. Vissa drömmar får helt enkelt förbli drömmar.
Vad känner ni er begränsade av i er sjukdom? Maila gärna eller skriv en kommentar här.
Kram på er
